Yo Dude!

Nu tänkte jag berätta om en resa som var den bästa resan i mitt liv.
Kroatien - Rabac.
Resan startades klockan 06.00 på stålforsskolans parkering den 13 Juni 2009. Det var datumet vi alla i orkestern längtat efter sen ett år tillbaka.
Vi tog bussen hela vägen ner till Kroatien. En resa som tar 36 timmar, minst. Man stannar för att äta lunch och middag, och för att gå på toa och borsta tänderna när man ska sova. Vi åkte igenom många länder och man satt upp och sov, det är inte skönt men stämningen i bussen gör så att jag aldrig hellre skulle välja att flyga.
När vi kom till Slovenien så stannade vi för att besöka en grotta. Det var då för första gången vi kände att det var varmt ute, vi gick ut med mjukisbyxor och tjocktröja i över 30 graders värme. Dessutom hade Natalie mössa på sig.
"Det skulle ju vara kallt i grottan" Ja, det är bra Natalie, men såååå kallt var det inte ;)

När vi väl kom in i Kroatien kände vi att målet var nära, hela bussen sjöng och stämningen var på topp. vi åkte på massa krokiga vägar upp och runt berg. vi åkte och åkte över bergen... åkte och åkte... Busschauffören sa "Nu är det inte långt kvar!"
YES tänkte alla och började titta ut genom fönstret för att hitta hotell, började gissa vilket hotell som var vårat.
Efter en timmes åkande över berg och på krokiga vägar började alla tröttna på att hitta hotell. Stämningen blev dålig och vi gnällde på allt vi kunde komma på att gnälla om.
Efter ytterligare en halvtimme svängde bussen av till höger och busschaufförerna sa att vi var framme!
Känslan då går inte ens att beskriva. vi gick ut ur bussen, tog all vår packning och gick till receptionen för att få nycklarna. Jag och Natalie hade rum 619 så vi var tvungna att ta oss upp till våning 6. Och det var varmt, jag hade en jävligt tung väska, plus min fiol, mitt notställ och min kudde. Halva orkestern stog och väntade på hissen och jag ville bara upp och duscha så jag tvingade Natalie att ta trapporna, men hon är så svag så hon orkade inte så jag tog hennes väska och min väska och började knalla upp för 110 trappsteg.
Jag var arg på Natalie då måste jag erkänna hon bar ju bara sin egen och min fiol men klagade ändå på den långa trappan. Det var ju inte HON som bar TVÅ tunga väskor upp. Hahaha, jag slängde hennes väska så fort jag kom upp och sprang till vårt rum och nästan bokstavligen slängde mig in i duschen.
vi var i Kroatien i en vecka och det är det bästa jag någonsin gjort.

Jag bodde ju med min älskade Natalie och jag tvingade henne att avkna tidigt på morgon för att ta vara på dagarna. Jag sparkade bokstavligen ner henne från sängen för att få upp henne på morgonen.
vi hade spelnigar nästan varje dag och det var underbart att sitta och spela med människor man gillar i ett helt främmande land. Dessutom hade man ju alltid roligt med alla härliga människor. Natalie och jag var nere på stranden varje dag och levde livet ;)
Det var helt underbart att vara där men allt måste ju få ett slut, så lördagen den 20:e. Men den bussresan var inte lika trevlig. För det första var vi ju på väg HEM från det som hade varit underbart och för det andra så var folk i bussen matförgiftade så dom spydde stup i kvarten. Det var inte så mysigt, Jag satt och lyssnade på musik hela tiden för att slippa höra ljuden när alla spydde!
Stämningen i bussen var nere i botten ända tills vi kom hme till Eskilstuna, då vaknade alla till och hade det trevligt, då kände man att man kunde vända och åka tillbaka för då ville man absolut inte lämna bussen och allt det andra bakom sig.
och nu orkar jag inte skriva mer!
Puss / Matilda